Louise

Hem	Om Louise	Valparna	Intresseanmälan	FAQ

Louise
Varför valde vi just storpudel av alla hundraser? (Hm… pudel, det är väl inte ens en hund säger nog många av er… Tillhörde själv den skaran tills för 3 år sedan då vi plötsligt insåg att vi haft så fel hela livet!) En lätt fråga att svara på! Vi var på jakt efter en stor hund som inte fällde… har haft 2 fällande hundar innan och man minns fällperioderna med en rysning! Eftersom valmöjligheterna är obefintliga vad det gällde våran önskan fanns bara alternativet storpudel. Nu var det så att varken sambon eller jag tyckte att pudel var en snygg hund, för att inte tala om utställningshundarnas mycket fula frisyrer! Men vi enades om att man alltid tycker att ens egen hund är fin… hur den än ser ut… så vi åkte iväg till en mycket duktig och seriös uppfödare vid namn Linda Isgren (med 25 års erfarenhet av pudeluppfödning). Vi sa till Linda att vi inte hade något intresse av utställningar eller att göra lejonklippning på vår blivande hund, och hon sa att visst var det roligast för henne själv om vi ställde ut men viktigast var ändå att hunden fick det bra. Hos Linda fick vi träffa hennes silver Chili, silver Daiva, silver Taco och en underbar svart ”gentleman” Marc. Glada och oerhört trevliga hundar allesammans men Marc stal vårt hjärta med sina 12 år på nacken och en otrolig personlighet. Linda berättade fördelarna med rasen, och det var ju att de är intelligenta, lättlärda, vill vara till lags, trevliga, fascinerande att titta på eftersom de trippar fram, ja, listan kan göras riktigt lång men det vi tyckte var bäst just då… de fäller inte! Nackdelarna var färre och mindre, pälsvård (som kan vara helt fantastiskt roligt också!) och att de kan vara lite dåliga på att äta. Många utav dem äter bara precis vad de behöver och det är ju egentligen en egenskap som flera av oss skulle anse som positiv för egen del! Vi föll som käglor och bestämde oss på stående fötter att vi ville boka en blivande valp från Chili som skulle paras vid nästa löp. Tiden gick, Chili parades och valparna föddes. Det blev en stor kull på 10 valpar! Vi betalade in 2000 kronor så snabbt som möjligt efter de föds för att på så vis få möjlighet att välja valp bland de första. En vecka senare fick jag komma dit och titta. Vilka ljuvliga liv! Chili var stolt och tog hand om sina valpar på bästa sätt. Jag lyfte upp en valp i handflatan, och just den hade en liten vit fläck fram på bringan. Jag frågade henne om det var hon som var vår blivande Louise, och då svarade hon med några små pip! När valparna var drygt 5 veckor fick vi äntligen komma och välja. Det fanns 3 tikar att välja på men både sambon och jag var eniga om att vår valp var den som jag haft i handen när hon bara var en vecka ung. Vi berättade för Linda vem vi valt och samtidigt kom Chili bakom mig där jag satt i gräset. Jag frågade henne om hon godtog oss som ”adoptivföräldrar” till hennes fina valp och som svar la hon upp sin tass på min axel och slickade mig på kinden! Det kändes som vi fick hennes välsignelse och alla var himla nöjda! Vi hämtade hem vår valp när hon var 8 veckor, namnade henne till Louise och har aldrig en dag ångrat vårt beslut! Visste ni förresten att alla valpar som ska bli silver/grå föds svarta?!? Vår lilla ”hårboll” växte och frodades. Man märkte omgående att hon var mycket intelligent och otroligt lättlärd. Var det gäller att uträtta sina behov förstod hon direkt. Louise bajsade aldrig inomhus och kisspölarna var lätt räknade. Helt rumsren var hon redan vid 10 veckors ålder! Vi lärde henne redan från början att sitta och vänta inför maten, och inte gå fram förrän vi sagt varsågod. Vi lekte mycket med henne och hon var både modig och tuff men ordet nejs innerbörd fastnade ganska omgående och avbröt allt hon var i färd med. Louise fick några egenhändigt gjorda leksaker som liten och har aldrig bitit itu någonting för oss. Vid 12 veckors ålder vägde hon redan 7 kg. Jag drog hår ur öronen på Louise och klippte klor och med trimmer bort hår på hennes tassar, allt klarade hon galant! Ja, det låter som jag förskönar mycket men så här var det. De nackdelar som fanns var små i jämförelse med alla fördelarna! Egentligen fanns det bara 2 nackdelar. Den ena var att hon mådde riktigt illa av att åka bil. Vi fortsatte ändå att köra mycket korta turer och när vi skulle åka långt fick hon medicin för det. Med tiden växte det bort. Den andra nackdelen är att när det kommer någon blir hon så glad när de klappar henne att hon skvätter några droppar urin. Detta avhjälps dock lätt med att besökarna inte rör henne direkt utan väntar en stund innan de klappar och gosar med henne. Så… vi har egentligen ingenting att klaga över, varken när hon var valp eller nu som vuxen. Idag är hon 60cm hög, väger ca 19-20 kg, (stor lättviktare) är glad, tillmötesgående, lättlärd, sprallig när möjligheter erbjuds och lugn däremellan. Helt perfekt! Dessutom tycker vi att hon är den vackraste hunden på jorden!